Kom precis hem från barnmorskan. Har under hela graviditeten haft bra värden och de ligger fortfarande på bra nivåer. Mitt järnvärde låg idag på 125, mitt blodsocker på 6,5 (vilket jag var nöjd med, för jag hade precis ätit frukost) och mitt blodtryck var inom normala gränser. Däremot hade mitt undertryck gått från 75 till 80 (ska ligga under 90) vilket gjorde att hon ville kolla så att jag inte har äggvita i urinen. Det hade jag inte. Är tacksam att hon håller koll, för högt blodtryck och äggvita i urinen är två indikatorer på havandeskapsförgiftning, något vi inte vill leka med.

Det enda som inte är OK är vikten. Min barnmorska får gärna väga mig, men jag vill inte veta. Vet dock att vikten har sprungit iväg big time och hon har pratat med mig om det. Att få tjockisskäll var något jag hade ångest för de första träffarna med henne, men hon har varit väldigt respektfull och legat lågt när vi har pratat om det. Problemet är väl att jag mer eller mindre har tillåtet mig själv att svälla iväg sedan plusset på stickan genom att säga "så länge jag mår bra är det ingen fara". Och jag har ju mått bra, så jag har inte "behövt" ta tag i det utan har kunnat fortsätta svälla upp som en fläskballong och påmint mig själv att det blir "Projekt fettras" så fort "Projekt gravid" är över. Har inte åkt på några graviditetsrelaterade komplikationer (peppar, peppar, vi är inte klara än...) trots min övervikt och nu hoppas jag bara att förlossningen inte ska bli för svår. Min vikt gör att det kan finnas risk för utrdaget värkarbete (...maratonförlossning), att livmodern drabbas av värksvaghet och sugklocka måste sättas in, vilket ju inte är något man tänker på med nöje. Men så blir självklart inte alltid fallet för tjockisar som föder barn, och jag hoppas givetvis att jag inte komma åka på det värsta tänkbara scenariot bara för att det finns en viss risk för det.

En sak som gjorde mig lite besviken på min barnmorska, är att jag idag visste mer än henne. Kontrollmänniska som jag är ser jag till att försöka skaffa all information jag kan om min situation och hade snappat upp att en annan tjej med högt BMI fått träffa en narkosläkare innan förlossningen för att diskutera rikser med nedsövning vid ev. akutsnitt, vilka bedövningar som är lämpligast mm. Den här tjejen sa att att det är standard att man som boende i Göteborg (Västra Götaland) får en remiss om detta, något jag inte har fått eller ens hört talas om. Jag frågade barnmorskan idag som erkände att hon inte visste. Eftersom läkaren var inne på mottagningen idag gick hon och frågade honom och kom tillbaka med en remiss till narkosläkare på Östra. "Det var ju en himla tur att du frågade, Linda" sa hon. Ja, det kan man ju säga, med två veckor till beräknad förlossning (= hon kan ploppa ut när som helst) har vi ju inte så himla gott om tid att vifta med...

Jag är hur som helst tacksam för hur de har tagit hand om mig hittills under dessa 38 veckor och vill verkligen inte klaga. Jag rekommenderar varmt alla nygravida i området att gå till Barnmorskegruppen, för de är bra. Har inte hört något negativt om dem alls, enbart tvärt om.

Har redan hunnit skicka iväg sex jobbrelaterade mail, SMS:a två kollegor och har under förmiddagens lopp tänkt på mina (f.d) elever typ tjugotusen gånger. Kommer vikarien ihåg att vara med T när han ska ta sitt insulin? Vad kommer skolpsykologen säga på mötet med arbetslaget kl 14 om eleven vi är oroliga för? Hur är stämningen i klassrummet? Går allt bra?

...

Behövs nog en bebis för att den här mammalediga icke-mamman ska sluta jobba tror jag.

Sov uselt i natt. Var uppe och kissade fyra gånger. Nu är det inte så lätt att man bara glider ur sängen, skuttar ut till badrummet och gör sin thing, nej, det är en hel procedur runt blåstömning nowadays. Först vaknar man och identifierar behovet. Sedan flärpar man av sig täcket, bökar bort kudden som är instoppad mellan benen och gör likadant med den som ligger framför en under magen. Sedan är det dags att ta i för kung och fosterland för att placera sin omgånsrika lekamen i sittande position på sängkanten. Helst utan att stånka eftersom det är mitt i natten och din man sover en menter ifrån dig. När man är sittande stålsätter man sig för nästa move, resandet. Om allt har gått bra so far är det dags att på promenaden mellan sovrum och badrum samtidigt som du drar av handledsskenorna som med feta kardborreband hindrar dina handleder från att böjas när du sover (carpaltunnelsyndrom is the shit). Annars är det inte lätt att torka sig någinstans.

På toaletten sköter saker, tack och lov, sig själv, men sedan ska tidigare nämnda moment gås igenom igen fast i bakvänd ordning. På med skydden, bort med täcket, ner i sängen, stoppa en kudde under magen och en mellan benen och ...slappna av. Kruxet är att jag vid det här laget är klarvaken och inte kan somna på ungefär en halvtimma. Så är det. Och jag klagar inte, det funkar fint. Det vore ju naivt att tro att man kan glida igenom en graviditet utan att påverkas på ett sätt eller annat och i och med att jag har haft en sådan underbar graviditet i övrigt är jag tacksam.

Fram till i fredags kände jag mig trött och outvilad när klockan ringde och det var dags att gå upp till jobbet. Spciellt de nätter då jag varit uppe och snurrat ett antal gånger. Idag märkte jag en ljuvlig skillnad.

När min man kom in och pussade mig hej då tjugo i sju var jag sugen på att hämta radion och ställa den vid huvudändan, fluffa till mina kuddar och läsa GP. Så det gjorde jag. Och när GP var utläst la jag den lojt åt sidan, vände på mig och somnade om. Och så sov jag till strax efter nio.

Nu befinner jag mig vid kökdbordet och är jag pigg, mätt och sitter och tittar på solen som lyser på plåttaken. Vilken bra start på dagen. Bra start på min mammaledighet.

Jag vet inte mycket om hur mitt liv kommer se ut de närmsta dagarna. Det enda jag vet är att mitt alarm inte kommer gå ïgång 05:50 imorgon. Inte så svårt att leva med.